Jag har fått mycket kommentarer om att ni tycker jag skriver bra, så här om kvällen skrev jag ihop en liten berättelse rätt så snabbt, och vill höra era åsikter! Om den godkänts kanske jag fortsätter skriva lite sånt här i bloggen min! kram!

Svart och vitt.

Med facit i hand kan jag bevisa för mig själv och kanske någon där ute, att det går att släppa taget om någon man älskat mer än livet själv. Jag kan även konstatera att "slutet" blev det verkliga slutet. Och denna gången är jag säker på att det är för evigt.

Där här är berättelsen om honom.

Det var på en sommarkonsert i juni. Jag och mina vänner dansade med alkoholhaltiga drycker i blodet och som att det inte fanns en morgondag. Jag snurrade runt och vart yr och tappade sedan fattningen och snubblade. Innan någon av mina vänner han reagera var det någon som tog tag i min hand. Jag hörde en sammetslen röst som försiktigt sa
- Hur gick det?
Jag blickade upp och såg två mörkbruna ögon stirra på mig. Jag tappade andan när jag följde hans makalösa ansiktskonturer och ner till hans bringa. Han var det vackraste jag någonsin skådat.
-Hallå? Sade han och såg road ut.
Jag lyckades mumla ut ett lågt tack och lyckades ställa mig upp på vingliga ben. Jag sträckte ut handen och presenterade mig.
-Coraline sa jag med ett stort leénde.
Han log snett, -Alex, så brukar du alltid vara såhär klumpig sa han retsamt.
-Inte vanligtvis svarade jag och skrattade till.
Bakom mig hörde jag hur mina kompisar ropade på mig.
-Antar att du borde gå tillbaka till dansandet.
Jag nickade lite besviket och tackade för hjälpen.
-Oroa dig inte, du kommer se mig igen sa han och blinkade till mig, sedan vände han sig om och promenerade iväg.
Jag rynkade på näsan och tänkte för mig själv att det var en väldigt konstig sak att säga. Sedan kände jag hur en svettig hand tog tag i min arm och drog in mig i folkmassan och där dansade jag och mina kompisar natten ut.

Och det var första gången jag träffade honom, Alex.
På morgonen vaknade jag upp med ett dunkade huvud. Bredvid mig låg min snarkande bästa vän Blossom. Jag visste redan nu att det skulle vara omöjligt att somna om till hennes rytmiska snarkningarna så jag reste mig upp och kände hur mitt huvud höll på att sprängas. Och ångrade snabbt gårdagens bravader. Jag stapplade mig fram till köket och hällde upp ett stort glas kallt vatten. Öppnade kylskåpet men självklart så hade inte Blossom handlat något ätbart. Jag slängde en irriterad blick in till sovrummet där hon fortfarande låg och snarkade men kunde inte förmå mig själv att vara arg på henne. Jag bestämde mig för att överraska henne med en riktig frukost, så jag tassade ut i hallen, drog på mig min jeansjacka och gick ner i det gamla trapphuset. När jag öppnade dörren ut kändes det som att jag gick rakt ut i ljuset, jag förblindades i några sekunder och blinkade frenetiskt. Jävla baksmälla tänkte jag.

Jag gick in på den närmaste mataffären och tog lite olika frukter, croissanter och juice. Väl i kassan hade jag problem med att hitta kortet och kom då på mig själv med att ha glömt det i väskan uppe i Blossoms lägenhet.
-Helvete! Sa jag irriterat.
Tanten kassan tittade förvånat upp och kollade på mig oroat. Jag log ursäktande och förklarade att jag glömt plånboken i lägenheten. Plötsligt hörde jag en välbekant röst bakom mig
-Om damen inte misstycker så har jag inga problem med att betala det åt henne. Jag vände mig om och där stod han, Alex. En suddigt minne av vackra kastanjebruna ögon dök upp i mitt huvud.
-Det har hon faktiskt, sade jag med en otrevlig ton och fokuserade på att inte se på honom då jag visste att jag lätt skulle tappa fattningen och låta honom köpa allt i affären åt mig om han så insisterade. Han rullade med ögonen och föste undan mig
-Var inte löjlig. Han drog sitt kort i automaten, la mina varor i en påse och räckte glatt över den till mig.
-Ehmn, tack sa jag och rodnade.
-Det var så lite så svarade han entusiastisk.
-Jag sa ju att du skulle få se mig igen.
-Ja varför sa du det egentligen? sa jag och skrattade.
-Jag bara visste det, sa han och kollade rakt in i mina ögon. Varför skulle han tvunget vara så otroligt vacker, och varför skulle han säga så konstiga saker? Ville han göra mig obekväm?
-Ja men tack så mycket för varorna då sa jag och vände mig om för att gå.
-Åh nej så lätt kommer du inte undan, med tanke på att jag köpte din mat åt dig så kan ju du få bjuda mig på middag som tack. Jag tittade förvånat på honom

-Jag är rädd att min ekonomi inte täcker det min herre, men tack ändå.
-Men då kan jag få bjuda dig?
Han flinade, och när jag mötte hans blick så tappade jag greppet och svamlade, och fick varken fram ett ja eller nej.
-Då säger vi så då, jag hämtar dig ikväll klockan åtta.
Vi bytte telefon nummer sen gick han nöjt därifrån. Jag följde honom med blicken när han gick ut ur affären. Jag trodde nästan att jag hallucinerat det hela och skyndade mig tillbaka Blossoms lägenhet. Jag slet upp dörren till lägenheten och hoppade på henne i sängen och började skaka runt henne.
-Blossom vakna! Vakna!
-Hon spärrade kvickt upp sina klara ljusblåa ögon och kollade irriterat på mig.
- Men vem har dött!? Vad är det?
-Alex bjöd ut mig!
-Vem?
-Han killen från igår!
Hon glodde på mig med uppspärrade ögon och började tjuta av glädje. Och plötsligt så kände jag mig som en uppspelt liten flicka när vi hoppade upp och ner i sängen.


-Men då måste vi hitta dig något snyggt att ha på dig, sa Blossom med entusiastisk röst.
Hon började gräva i sina lådor och sin garderob och kastade fram massa olika klänningar och klackskor. Jag kollade missnöjt på kläderna som låg på golvet, då jag var van vid sneakers och jeans till vardag. Men jag visste att jag inte hade någon talan i detta. Så jag började sortera ut alla klänningar i en kanske, nej och ja hög. De flesta hamnade såklart i nej högen då de bestod utav låga urringningar och alldeles för mycket visande av hud. Tillslut så valde jag en enkel svart tajt klänning, jag var lite besvärad eftersom den gick precis över min rumpa, skulle jag böja mig framåt skulle jag visa en hel del mer än vad man gör på första dejten. Blossom trädde på mig några pumps som jag faktiskt inte hade något emot. Hon plattade mitt långa blonda hår och målade mina läppar blodröda. När hon var klar så vinglade jag mot spegeln, ovan att gå i så pass höga skor. Och när jag mötte reflektionen i spegeln så kunde jag knappt tro att det var mig själv jag beskådade.
-Coraline du är ursnygg, sa Blossom belåtet.
Jag kollade på henne och grimaserade.

Resten av dagen kändes som en evighet. Jag kunde inte ens förmå mig att äta då jag var så nervös, det kändes som att hjärtat var uppe i halsgropen. Plötsligt började mobilen vibrera och jag såg Alex namn på skärmen. Men skakig röst svarade jag med ett osäkert ”Hej”
-Kolla ut sa han med en självsäker röst.
Jag gick bort till fönstret och särade på persiennerna. Utanför Blossoms lägenhet stod en svart bil parkerad. Jag nickade till Blossom och gick långsamt ner för trapphuset. Varje steg kändes som ett knivhugg i magen. Hur kunde jag vara såhär löjligt nervös. Jag öppnade dörren ut till den ljumma värmen och vinden tog tag i mitt hår. Jag gick med bestämda steg mot bilen och satte mig bredvid honom i förarsätet. Och direkt när jag slog igen bildörren så försvann nervositeten. Han log ett snett leende och viskade
–Vad vacker du är Coraline.
Jag rodnade och kollade på honom
-Du är inte så dum du heller Alex.
Sedan startade han bilen och körde iväg längre och längre bort från vår lilla stad. Jag frågade nyfiket vart vi var påväg och om det inte blev någon middag, men han log bara och sa att det fick jag snart se.

Efter en halvtimmes bilkörande vilket kändes som en evighet körde han in på en stig och framför mig såg jag den vackraste utsikt jag någonsin skådat. Himlen kläddes av olika nyanser av rött och ceriserosa.

Den sena sommarkvällen hade lagt sig som ett täcke över bilen som vi satt i. Den stod parkerad någonstans långt ifrån våra hem av anledningar vi aldrig nämnde, men som vi i det tysta var så medvetna om. Vi kallpratade och bytte lögner. Sa saker vi inte menade och lovade saker vi aldrig höll. Vi bröt mot oskrivna regler och lät våra läppar nå varandra trots att det var bökigt och svårt. Vi befann oss ju i bilen av anledningen att det inte skulle hända. Det var överenskommelser vi gjort, utan att låta orden lämna tungan.

Jag vågade aldrig sväva över molnen de där hemliga sommarkvällarna som bara vi visste om, även om det var så lätt hänt. Ni vet, det är ju lite extra lätt att göra det när man är brunbränd, Veronica Maggios sommarplåga spelas på radion och man har en gnutta solsting.
-Har din rygg alltid varit så här vältränad? hörde jag honom säga. Jag fnissade till. Och tog det med en gnutta humor och tänkte på hur komisk frågan var med tanke på att jag inte rört mig en kilometer under hela sommaren.

Sommardagarna gick och vi spenderade nästan varje vaken minut med varandra. Vi gjorde allt tillsammans. Och sommaren kändes nästan som den aldrig skulle ta slut.
Men löven har börjat falla från träden nu. Likt oss alla gör de allt för att hålla kvar sommaren in i det sista. Nu faller de uppgivet mot marken och vinden suckar högt. Han och jag låg bland löven i varsin mössa och tittade upp mot stjärnorna. Vi är så tokiga, som får för oss att ligga sådär i kylan. Vi höll varandra i hand och jag tänkte på hur annorlunda han är mot vad alla tror. Och så tänkte jag på vilken ful jacka han hade, och att jag nog är den enda som skulle få se honom i den. Och jag, som inte velat inse att sommaren tagit slut, låg nu där bland löven och kände med dom. Också släppte jag sakta taget, precis som dom.

På hösten blev det svårt. Precis som löven hade vår kärlek vissnat och blivit svår. Och i slutet av september så hände det som inte fick hända. Alex kom instapplande i min lilla lägenhet och hade druckit alldeles mycket. Jag såg tårar rinna ner för din kind och frågade
-Alex vad har hänt!?
Han svamlade och de enda jag kunde urskilja var,
-Det var inte meningen, jag visste inte vad jag gjorde…
Mina ögon smalnade och även dom fylldes av tårar då jag anade vad det var han menade. Jag skrek på honom och puttade ut honom ur min lägenhet. Han stod kvar utanför och bankade och ropade mitt namn
-Coraline, öppna dörren!
Jag sjönk ner på golvet och smärtan i mitt bröst var outhärdlig. Jag grät och grät tills jag inte längre kunde andas och kurade ihop mig och försökte lugna ner mig. Med ögonen sönder gråtna och med hjärtat i tusen bitar somnade jag.

Dagen efter låg han fortfarande utanför min lägenhet.
Vi fortsatte träffas och försökte laga det som inte gick att laga. En natt så hämtade Alex mig med bilen. Vi körde iväg det vårat ställe, eller det som jag brukade kalla vårat.
Jag minns inte vad det var för väder, även om det inte är särskilt länge sen. Jag minns inte om jag frös, om det regnade eller vilken veckodag det var. Allt jag vet är att det var vår sista dag.

Den här texten skulle kunna vara hur lång som helst. Jag skulle kunna låta er läsa i all evighet och kanske tappa ert intresse efter halva texten. Men den skulle också lika gärna kunna vara en mening. Eller bara ett ord: ”slut”.

När han satt bredvid honom den kvällen iakttog jag honom på ett sätt jag aldrig gjort tidigare, eller någonsin kommer göra igen. Det var som om jag liksom lät mina ögon ta farväl av synen och lät min blick få en sista dos av det som så länge varit mitt.

Jag drog mina fingrar över hans ryggrad och granskade hans ärr och skavanker som är så bekanta att de nästan känns som mina egna. Jag minns att jag tänkte att snart kommer någon annans blick vila på honom och lära känna hans kropp. Jag har sett hans läppar forma orden ”jag vet inte” trots att det fanns ett svar. Jag har lagt mitt huvud mot hans bröst och låtit mina osagda tankar nudda hans hjärta. Jag har kysst hans läppar och känt smaken av svek. Om och om igen.

-Det här är sista gången vi ses såhär, hörde jag mig själv säga när vi satt i bilen.

-Jag vill inte att det ska vara den sista svarade han. Våra blanka ögon mötte varandra som så många gånger förr. Jag klev ur bilen, stängde dörren och gick.