Varför gör hon så. Skadligt förvridet beteénde orsakat av lögner och osagda tankar för längesedan. Isen bryts på nytt. Och där står hon och stirrar ner i avgrunden och flinar. Hon tittar sig omkring, strövar runt i ett hav av okända ansikten som även de bär på sina hemligheter. Det är kanske därför alla ser så glada ut, människor som uttrycker glädje när det bara är tillfälligt. Det kanske är just därför, ett substitut för att få glömma, även om det bara är för stunden. Hon ser en reflektion på avstånd, en flicka med mörkt hår, och där står även hon och ler. Även hon sökandes efter substitut, värme. Hon står där och fryser, bland människor som svetten dryper om. Ibland hittar hon det, ibland inte alls. Ännu en gång letar hon med blicken, han fick henne ur balans under hennes framträdande på isen, men den här gången skulle hon inte falla tänkte hon tyst för sig själv. Att tiden har en läkande kraft är något vi hört många gånger. Men har tiden också en tendens att inte bara sudda ut det jobbiga, utan också det fina? Kanske är tiden inte bara en hjälpande vän i mörkret, utan också en fiende i dagar av ljus. När får man modet och kraften att andas på egen hand? Erfarenhet rycker det bara det vackra ur händerna på oss eller hur, mumlar hon i deras värld av vita duntäcken, väggar och tak. Hon har lyssnat på hjärnan och gjort allt det som den bett henne att göra. Hon har varit för sig själv, tagit tid för sig själv och varit helt stängd för någon ny. Hon förbannar sig själv i regnet som maskerar hennes tårar. Hon förbannar sig själv för att hon tvingas deppa till deppiga låtar på grund utav latheten att aldrig orka göra någon annan lista offline. Men det är så där hon är, oroar sig sällan över framtiden. "Det löser sig med depplistan". Köldskadad, kan man kalla det så? Hon var köldskadad och hennes hjärta lika så när hon med skam i kroppen skulle hitta närmaste busshållsplats. Övergiven i marsmorgonen, med gråten i halsen som sitt enda sällskap. En personlighet som känns som skavsår på ens hälar. Som ett mattetal. Svår och tyda och det finns inga förklaringar till något - "det bara är så". Om man inte är ett mattesnille så vet man hur det är. Man försöker och försöker, misslyckas, förstår ingenting och upplever bara frustration. Hon har lyckats lärt sig hans formler ibland. Men vissa förblir olösta som man tappat hoppet om att lösa ekvationen helt och hållet. Men så är det i mörkret av sorg, frustration och längtan. Hon inte låta bli att känna sin inre självkänslas dunk i ryggen och höra den säga "Men du. Du vill väl ändå inte ha någon som inte förmår sig kärlek?" Och det är när man kommit till insikt med det, som man kan ta sitt pick och pack och gå rakryggad där ifrån. Hon tittar ut genom fönstret. Det kolsvarta januarimörkret stirrar tillbaka på henne med ett lika intetsägande utryck som hennes eget. Detta ska bli ett bra år sade hon och tvingade sina läppar att forma ett bistert leénde. Och nu sitter hon där igen, och ler samma bistra leénde åt ironin om lycka.